Dessa bilder är kanske inte att vara de vackraste eller skarpaste, men det är inte det jag vill visa upp; jag vill visa upp vår historia och visa vilken fantastisk ponny hon är!
Det var på höstterminen för sex år sen som jag fick upp ögonen för den lilla svartvita C-ponnyn, och en månad senare var jag tredjeskötare på henne, och jag var överlycklig. Flurry var osäker på barn och ville gärna vara den som bestämde av oss två. Hon sparkade och bet mig jag vet inte hur många gånger, men hur stora blåmärkerna än var, så fortsatte jag att sköta om henne. Ändringen kom den julen.
Jag åkte ner till stallet ett par dagar innan julafton och skulle borsta på henne. Stallet var helt i princip helt tomt på folk och Flurry stog där inne, lerig och tufsig i pälsen, och det var första gången hon lät mig vända, borsta och pyssla om henne utan att försöka bita mig. Hon njöt av att det var så tyst och lugnt i stallet, för mycket spring i stallet gjorde henne väldigt nervös och irriterad. Efter den dagen har hon aldrig bitit eller sparkat mig.
 |
| vinter 2007 |
En gång på en lektion så skulle vi hoppa studs och över hindren skulle vi blunda, och jag hade Flurry. Till en början vågade jag inte, men Sofia övertalade mig och jag blundade över hindren. Flurry älskade att hoppa, och hon märkte att jag inte hade jättekoll på henne när jag blundade, så hon passade på att bocka efter hindren. Jag fattade ingenting och tyckte att det var konstigt att det helt plötsligt var så många hopp. Inte förrän hon slutat och jag frågade Sofia vad som hände xD
Flurry hade en väldig bjudning mot hindren, och fick mer och mer oerfarna ryttare på ryggen. Hon blev mer osäker i sin hoppning och kunde tom stanna, vilket hon inte gjort förut. Nu behövde hon en säker ryttare som kunde stötta henne och hjälpa henne över hindren. Hon har dock alltid varit en pärla i dressyr, och var den första hästen jag fick i form.
Det var inte särskilt sällsynt att komma in i stallet och mötas av en lerklump till ponny, men det var bara att skratta åt henne och sätta igång med borstningen. Flurry var aldrig en kelsjuk häst, hon ville hellre äta än att gosa, men om man var ledsen så kunde hon strunta i maten i krubban eller höet, och la sitt huvud på ens axel och lät en stå där och gråta. Hon är världens bästa tröstare, och jag brukade trösta mig med att jag iaf alltid hade henne vid min sida, men där hade jag fel.
Hösten 2010 började Flurry att krångla. Hon var trött på livet som ridskoleponny, och började busa och bocka av barnen, och hon märkte att om hon gjorde det fick hon stå i stallet istället. Hon gick färre och färre lektioner, och rykten gick om att hon skulle säljas. I oktober det året var hon till salu. Elin red henne varje dag utom fredagar då jag fick ha henne för mig själv. Jag fick inte rida henne pga min längd, men de Fredagarna brukade jag antingen longera henne eller bara promenera i skogen där hon trivdes.
Jag satt på tåget hem till Göteborg den 14e februari, då jag fick meddelandet att Flurry skulle åka någon gång under morgondagen. Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket som jag gjorde de två dagarna. Min vän i mer än sex år skulle lämna mig, och det är oklart om jag någonsin kommer att se henne igen.
Vår sista dag med henne tvättade och borstade jag och Linnea henne tills hon var helt ren, och sedan gick vi våran sista promenad med henne. Kl halv sju den 15e februari lastades hon in i hästbussen och åkte bort från oss. Idag är hon såld till en tjej i Finland, och jag hoppas så att hon har det bra!
 |
| Vår sista dag |
Flurry var mer än en bra hopp och dressyrhäst, hon var en underbar vän! Jag är glad att jag fick lära känna den underbara ponnyn med ett hjärta av guld och fick den tiden jag fick med henne, även om jag tycker den tiden var alldeles för kort.
Jag älskar dig så himla mycket Flurry, och hoppas att du kommer till någon som kommer att älska dig lika mycket som jag gör!
Pussar och Kramar till dig Flurry från din Stalltoka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar